Klockan 15.45 lämnar vi Marina Bas Dufort på Guadeloupe och sätter mål på Azorerna. Det är lätta vindar. Vi är tolv nordbor ombord som tycker att svalkan på havet är välkommen efter den tryckande hettan i Västindien. Tolv personer, de flesta för varandra okända, som under några veckors tid ska leva tillsammans på en begränsad yta. Med ombord finns bland andra kaskelottforskaren Ove Mikal Pedersen med sin hydrofon.
Ove är utbildad inom språk och kommunikation och har arbetat med ljudteknik för att lyssna på val i forskningsprojektet som pågår i Andenes i Nordnorge.
Syftet är att finna ut mer om valarnas vandringar och med hydrofonens hjälp hoppas vi på att finna dessa jättar i den stora oceanen. Kaskelotter är de största av tandvalarna, har världens största hjärna och producerar de högsta ljuden i djurriket. Akustiska undersökningar, vid sidan av sändare, är ett sätt att kartlägga deras vandringar. Runt Azorerna kan kaskelotter ses året runt. Honor och kalvar håller sig till varmare vatten, som där, medan hanarna vandrar till Arktis eller Antarktis på jakt efter skrovmål i dessa näringsrika vatten.
Vi tolv är:
Kaptenen Bengt. Den lugne och erfarne som korsat Atlanten många gånger. Vår trygga havsvirtuos som styr skutan med stadig hand.
Styrmannen Svante, som ständigt fejandes i byssan med kökshandduken käckt instoppad i shortslinningen, serverar den ena läckerheten efter den andra och däremellan bidrar med segeltrim och Göteborgsvitsar.
Mathias. Vaktlagskapten som erfaret styr båten och bjuder generöst på sitt kunnande. Han är inte bara snygg. Han är smart också.
Sköna Linnea. Hennes tidigare erfarenhet av segelbåtar sträcker sig till en efterfest i sittbrunn. Men Linnea har visat sig vara en naturbegåvning och en av våra bästa rorsmän. Mysiga Mia R. En erfaren gast som seglat på olika båtar på de flesta världshav och som bidrar med både skratt och klokskap och fix och feja.
Fixaren Oskar. Vaktlagskapten är en skön yngling som samlat på sig både gedigna seglings- och meckarkunskaper och utgör en riktig tillgång.
Härliga Isabella. En seglartjej som trots få år hunnit segla mycket. En riktig WhaleWaco dessutom. Bra spanare. Hon är en tillgång i byssan som håller ordning på Scovillerna. Den eftertänksamme Kjell. Far till Isabella som lockats med av sin seglarglada dotter. Då han planterat intresset hos henne får han skylla sig själv, men han verkar trivas bra med det.
Vetgirige Peter som, även han, styr skutan med stadig hand och bidrar med gott humör och roliga historier. Den skarpögde som var den första till att sikta val och hans Glada Mia T. Som trots att hon initialt golvats av sjösjuka behållit sitt goda humör hela vägen och bidrar, inte minst, med glada skratt, vilket i sig är en bedrift av den som drabbats av vågornas våndor.
Entusiastiske Ove, vår valforskare som får fungera både som uppslagsverk om valar, rorsman och biträdande kock. Det är hans Scoviller Isabella vaktar.
Sonja. En havstokig valnörd som njuter av resan och sällskapet som, liksom Mia R, seglat på olika båtar och många världshav men som till slut landat på Celeste.
Sist men inte minst huvudpersonen, Celeste,vår fantastiska farkost som tar oss ut på Atlantens vågor och uppträder ibland som en otämjd unghäst och ibland som vår lugna vagga. Allt efter vindarnas humör och rorsmannens smekningar på ratten.
Efter två dygn till havs hörs knölvalarnas melodiösa toner i hydrofonerna och inom ytterligare 30 minuter ser vi ett plask i fjärran. Det visar sig vara en knölvalshona som lär sin kalv jaktteknik. Tillsammans visar de oss flera mäktiga hopp rätt upp ur havet och landar med ljudliga plask. Efter showen avslutar honan med att vinka oss farväl med den fyra meter långa fenan.
Från hydrofonen hörs kaskelotternas sökande klick men valarna håller sig dolda under ytan. Spännande att veta att de finns någonstans runt oss. På ytan ser vi portugisiska örlogsmän segla förbi med sina skimrande små övervattenskroppar som segel och som driver fram tiotals meter långa giftiga tentakler som trålar fisk och mindre djur på de oändliga havsvidderna.
En och annan fågel besöker oss. Någon landar på däck för välförtjänt vila på sin långa färd och bjuds på lite färskvatten. Flygfiskarna roar oss med sin flykt över vågorna och kraschlandar då och då på vågtopparna för en kort kursändring eller för att åter försvinna under ytan. Någon landar på däck. Vi hjälper den tillbaka till plurret igen.
På däck är det varmt. Vi unnar oss en saltvattendusch på akterdäck. Stämningen är god fast vinden kunde vara starkare. Vi byter Jibb till Code, Code till Genacker.
Till slut efter cirka fem dygn får vi frisk vind. Det Azoriska högtrycket har åter positionerat sig över ögruppen och driver vindarna runt sig som vi drar nytta av. Båten flyger fram över ett sagolikt blankt hav under en stjärnhimmel med den skimrande vita Vintergatan och filosofiska tankar om livets mysterier frodas långt bortanför civilisationens gängse ramar.
I den friska vinden susar vi fram i mellan 7 och 12 knop.
Den tionde dagen får vi sällskap av delfiner. Vi hör dem i hydrofonen först och efter en halvtimme är de runt oss. Det är en flock av Atlantiska fläckiga delfiner på ca 15 individer som leker runt båten och håller oss sällskap en stund. Hoppar och zickzackar fram och tillbaka framför bogen och demonstrerar nonchalant sin totala överlägsenhet. Vi kan bara beundra deras smidighet och kraft.
Vi håller födelsedagskalas för Mia T. Det blir tårta, quiz och en överatlantenpresent. På natten är det fullmåne och sittbrunnen flödar av månljus. Himlen har mulnat igen och det är stundom svårstyrt men Celeste plöjer genom vågorna med god fart.
Livet ombord har sin lugna lunk. Vi seglar, lagar sådant som krånglar, sover, lagar mat, äter, städar, umgås och har det bra. Kroppen har efter 11 dygn vant sig vid gunget och lutningen. Några blåmärken har det blivit på var och en, men inga större missöden.
Inför natten den 5 maj är det andra gången vi revar storen då prognosen tyder på vindar på 25KN. Oskar slår nytt fartrekord – 16 knop. Den goda vinden fortsätter men runt den 7 maj mojnar det och farten sjunker mot 4KN. Vi hissar gennaker och får upp farten igen. Skönt! På dagen besöks vi av flera flockar delfiner. I hörlurarna hör vi kaskeloter. Troligen en familjegrupp.
På natten dör vinden ut. Som man kan se av spåret är det inte så lätt att styra i totalt mörker med bara instrument…
Samma natt roas vi av delfiner som leker kring båten. Marelden gör dem självlysande. Ett fantastiskt skådespel.
Onsdag 10 maj landar vi in Ponta Delgada efter ytterligare fin segling. Vi får fin vind ända in till hamnen. Nu följer några hälliga dagar på land på de fina ön São Miguel.
SAILING ROUND THE WORLD 